vart min pappa egentligen är

 
Det blev två känsliga inlägg för både mig och Danni idag, hoppas att ni tar er tid till att läsa oavsett om vi skrivit mycket längre än vanligt. Dessa dagar har vi alltså jobbat med just självkänsla och självförtroende i skolan. Vi har fått skrivit en liten uppsats eller vad jag just nu ska kalla det, om något som fått oss att växa & gett oss en positiv inverkan på oss själva! Någon vi är stolta över att vi har gjort.
 
Jag bestämde mig ganska snabbt att jag ville skriva om ett ganska känsligt ämne, oavsett om det skulle bli en för lång uppsats. Jag ville dela med mig utav min bakgrund, helt enkelt. Föra den vidare till andra för att ta nytta av den, bevisa att man alltid bör stå upp för sig själv och vad man är värd som person. Texterna fick vi sedan själva ta beslutet om vi ville läsa upp för klassen, eller hålla för oss själva. De flesta ville inte dela med sig, egentligen inte jag heller, men det slog mig att jag faktiskt fått frågan förut, fått önskan förut - att skriva hela berättelsen om vad som skett kring min pappa, och vart han egentligen är, berättelsen till varför han inte finns i mitt liv, och vad som ledde till att han försvann ur mitt liv. Jag anade ganska snabbt att jag inte skulle klara av att läsa uppsatsen själv, därav tvekade jag till en början, men då bad min lärare att få hjälpa mig. Så jag lät henne göra det, blotta hela min historia ur mitt perspektiv från att jag var en pytteliten 6årig tjej till hela sexton år. Hon läste upp den för klassen och precis som jag anade, klarade jag inte ens av att vara kvar i rummet. Jag mår inte dåligt, jag är inte speciellt ledsen, men det är nog det enda ämnet jag kan berätta om och drabbas utav reflexer som får mig att bryta ihop. Så jag gick ut ifrån klassrummet och väntade tills hon läst klart uppsatsen för de andra 31 tjejerna. Andades & drack ett glas vatten. Jag är ändå tacksam över att fått dela med mig utav min bakgrund, mina åsikter. Oavsett om ämnet var känsligt. Jag är glad att jag haft just den bakgrunden jag har, oavsett om den för vissa skulle förklaras hemsk, för att utan den hade jag inte ens haft modet att dela med mig utav den till andra. Det är på grund av den, och så mycket annat som jag är en stark person. Jag är glad att jag fick komplimanger av både klasskompisar och lärare, att dom tyckte om och rördes av det jag skrivit. Jag hade önskat att ni fått höra den, men tyvärr är det ingenting jag kan dela med mig utav på en offentlig blogg. 
 
Det enda jag kan göra är att se bort från alla dåliga minnen, efter att jag accepterat dom, och tacka dom för att dom gjorde mig till den jag är.
 
 
 
 
 
 
 
 

1 K O M M E N T A R E R
Allmänt, Självkänsla, Tips & inspiration;

feel how free you are

Det är ditt liv, dina beslut, din kropp och din själ. Låt aldrig någon påverka dig på ett negativ sätt, få dig att se ner på dig själv, vända och gå ifrån dina mål i livet eller strunta i att göra något du egentligen vill göra. Det är du som väljer vilken väg du vill gå, vem du vill vara och vad du vill göra i ditt liv. Låt ingen någonsin ta det ifrån dig. Folk kommer att kunna hacka på dig, trakassera dig eller försöka sänka dig, ibland förstår du kanske inte ens varför. För sådannna människor finns det också. Gå din egen väg, så har du den ultimata chansen att på vägen knuffa ner dessa i diket. Låt dom stå bakom dig och se att det tillslut, är du som lyckas. Du om någon, som valt att gå din egen väg, vara den du själv vill vara, utan att ha formats i rädsla utav vad andra kan tycka om en. Utan att nappa på hur elaka andra människor kan vara. Tro bara på att du kan, från början!
 
 
 

6 K O M M E N T A R E R
Självkänsla

ett klokt huvud sa..

...folk med bra självförtroende håller käften, det vill säga accepterar att andra har olika smak. Folk med dåligt självförtroende därremot, lägger ner tid på att sänka andra genom att säga elaka saker om andras stil eller utseende. Denna lilla text fann min moder och läste upp för mig idag, så den delar jag med mig utav till er! En tankeställare, ellerhur? Jag har till och med haft dessa (mer specifik) vänner som jag tyckt hemskt mycket om och alltid varit trevlig emot, som från ingenstans när man vänder ryggen till har massor utav elakheter på lager att dela med sig utav. Varför? Det är så himla tråkigt att det finns människor som alltid har behov utav att klaga på andra. Riktigt tråkigt.